Hur många familjer ska gå i kras innan ögon öppnas?
Denna vackra kvinna ni ser på bild heter Jonna och är idag 17 år. Hon kommer ifrån Kumla kommun som ni vet att jag själv haft bekymmer med vad gäller min brors historia.
Jonna tampas med adhd och atypisk autism samtidigt som hon har en medfödd leversjukdom (autoimmun hepatit).
Trots insikt i sin leversjukdom så ville ju Jonna leva precis som sina jämnåriga kompisar så hon provade att dricka alkohol och festade med sina vänner. Detta påverkade såklart hennes levervärden negativt.
Pga sina npf-diagnoser så hade Jonna det jobbigt med alla känslostormar och utbrott som hon själv inte kunde hejda.
Hon blev även mer självdestruktiv och provade att röka hasch. Även med ett enormt stöd och ovillkorlig kärlek hemifrån så blev det för mycket för främst Jonna.
Den 28 juni 2017 så sökte Jonnas mamma Linda familjestöd hos socialtjänsten i Kumla men fick avslag, inte ens BUP blev inkopplade.
När Jonna lite senare samma sommar hade varit på Bråvallafestivalen så kom hon hem påverkad och med droger i väskan. Mamma Linda fick nog och tänkte att nu måste de väl ändå få hjälp. Hon ringde polisen som kom för att hämta de olagliga substanserna men sedan hände inget mer, inga samtal, utredningar eller ens ett telefonsamtal.
Paniken som sprider sig i kroppen på en människa som skriker så högt man kan efter hjälp men ingen hör, ingen lyssnar
Den är fruktansvärd.
Detta blev för mycket för Jonna att hantera så hon såg den enda utväg hon kunde hitta. Hon skulle ta sitt liv. Påväg mot tågrälsen så ringde Jonnas till sin familj och så farväl, de började såklart genast leta efter henne och polisen larmas. De hittar henne vid tågrälsen och får brotta ner henne till marken samtidigt som polis anländer.
Jag tror inte Jonna ville dö, hon orkade bara inte leva 💔
Polisen ska nu köra Jonna till akutpsykiatrin i Örebro. Efter viss övertalan så följer Jonna med frivilligt.
Där satt hon nu, ingen information om någonting, vad som händer, vad som ska hända. Inga besök från socialen, bara väntan.
När ingen visste något och socialtjänsten inte kunde ge några svar så fick Jonna med på att frivilligt stanna några dagar till.
(Notera nu att familjen både sökt hjälp tidigare och att Jonna samarbetar frivilligt i hopp om att äntligen få hjälp)
Mamma Linda kommer på besök och Jonna beviljas då en permission för att ta en promenad på stan tillsammans med Linda. När de står vid ett övergångsställe så ringer Lindas telefon.
Det är socialen (kors i taket) som ringer, de informerar Linda om att de måste gå tillbaka till avdelningen omgående och att det stod poliser där som skulle köra Jonna till ett låst behandlingshem.
De påtvingade också Linda att ge Jonna telefon så de kunde informera henne. (känns som en vettig sak att diskutera med en flicka som står vid ett övergångsställe som det är suicidrisk på va?)
Ändå följde Jonna med sin mamma tillbaks till avdelningen frivilligt. När de kom tillbaka så låstes Jonna in i ett rum medans mamma Linda fick snabbt packa hennes saker.
Linda informerades att det var avsett att Jonna skulle sova en natt i arresten innan hon skulle skjutsas till behandlingshemmet.
Hon lyckades tillslut övertala dom att hon skulle skjutsas till behandlingshemmet direkt istället. (vad tror ni att en natt i arresten skulle göra med Jonnas redan sköra psyke?)
Hon skjutsades nu ensam den 6juli till Råby akutboende, låst, i Lund. Paragraf 12, de ansåg att hon var en fara för sig själv trots att hon frivilligt samarbetat fullt.
Under förhandlingarna hälsar inte ens handläggaren på dom (vad hände där med att se människan) en i mängden, en siffra på en papper, ingen!
Det blev rättegång som mamma Linda hotades med att bötfällas om hon inte inställde sig trots att hon själv sökt hjälp. Det var båda föräldrarna överrens om, inte minst tillsammans med Jonna.
Det hotades med SOL och LVU. Socialen yrkade på att Jonna leversjukdom satte henne i risk, de sa att hon behövde en levetransplantation och inte sköter sina mediciner, samtidigt som Råby inte kunde tillgodose Jonna med ny medicin när den var slut så mamma Linda fick åka ner med den.
Socialen ville att Jonna skulle vara kvar på det låsta boendet i 4 veckor trots att hon nu varit ren sedan 2 augusti och som sagt fullt samarbete.
Jonna var kvar på Råby akutboende i 11 dagar, sedan fick hon komma till ett öppet boende i Flen efter påtryckningar från familjen om att hon måste få komma närmre hem för att få lite mental styrka.
Där sitter Jonna nu idag, framtiden är oviss både för Jonna och familjen. Inga svar, ingen vet något, alla undviker .
(vad tycker ni? vad skulle göras annorlunda? )
Här är Jonnas egna ord om sin resa och sina upplevelser :
Jag har tyckt det varit väldigt jobbigt, speciellt i kontakt med socialen då dom inte verkar bry sig och att dom bara sett vad jag har gjort fel och inte något av det jag har skött bra.
Dom verkar ju liksom inte tro att jag har motivation till att ändra mig utan det känns som vi har ”bråkat” med socialen om vem som ska ”vinna” detta, det har absolut inte känts som ett samarbete alls.
Allt kom ju som en chock då jag inte hade någon aning om att något av detta skulle hända. Nu mår jag ju mycket mycket bättre men det är ju absolut inte tack vare socialen utan det är tack vare min familj och allt dom har kämpat för.
Jonnas framtid vet vi inte än, jag kommer såklart att följa hur det går för henne. En så fin ung tjej som egentligen bara behövde lite professionell guidning. Jag kommer alltid finnas till hands Jonna just a call or text away. Kärlek och styrka i massor till hela familjen Renhult. Jag tackar för förtroendet och hoppas jag gjort er historia rättvisa.
Edit: Jonna är idag äntligen hemma med sin familj igen där hon hör hemma, hon har hunnit fylla 18 år och mår bra.
Skrivet av Emma Gråbergs