Roland och hans frus liv som stödfamilj
Roland och hans fru har varit fosterföräldrar, stödfamilj, jourhem, men barnen som var jour placerade stannade för gått. De har haft helgbarn, första flickan var sommarbarn.
Det har inte varit så jobbigt med barnen, de har inte heller haft några större problem med föräldrarna, nej de jobbiga har varit socialsekreterarna. Går vi tillbaka i tiden fanns det socialsekreterare som jobbade för barnens skull, som gick att samarbeta med.
När dessa kom på besök var det roligt och positivt.
Det har inte varit så jobbigt med barnen, de har inte heller haft några större problem med föräldrarna, nej de jobbiga har varit socialsekreterarna.
Så ändrades det i systemet, och detta är väldigt intressant.
Nu delades det upp så barnen fick en socialsekreterare och fosterföräldrarna fick en familjehemssekreterare.
Det låter bra, men innebär att barnens kontakt bara skulle prata med barnen och de skulle bara prata med deras kontakt. Statistiskt var det naturligtvis en fördel, det minskade ju arbetslösheten.
Varför de har hård kritik mot detta är den katastrofala följden det orsakat. Det följer samma mönster som övrigt i samhället, här med barnen som insats.
Två ord som stör Roland in i märgen är uppdrag och sekretess.
Om man skall ta ansvar för ett barn, oavsett bakgrund, så är det så att under den tid barnet bor i ditt hem, skall barnet känna sig trygg och älskad.
Är det något som vi reagerar starkt på så är det orättvisor. Jag vet vad orättvisor är av egen erfarenhet.
Hur tror ni det skulle kännas att komma till en främmande familj, där det fanns biologiska barn och inte veta hur länge ni skulle stanna?
Här har jag och socialen helt skilda åsikter, den som tar emot fosterbarn, tar ett mycket större ansvar för deras liv och framtid.
Fosterföräldrar kan vara barnens räddning, men kan också förstöra deras liv för all framtid.
Enligt socialen får man inte fästa sig vid barnen utan komma ihåg att det bara är ett uppdrag.